Igår gick finansminister Borg ut och kritiserade kommunerna för att ha för höga ingångslöner. Arbetslösheten är de kommunanställdas fel och inte regeringens. Detta är ett fräckt och oansvarigt sätt att sköta regeringsuppdraget på.
I de svenska kommunerna arbetar idag en överväldigande majoritet kvinnor. Av alla kvinnor inom LO arbetar 50 % deltid. 2/3 av dessa skulle gärna arbeta mer om de fick. Anders Borg däremot arbetar heltid och tjänar 112 000 kr i månaden. Det är fem månadslöner för de kvinnor som arbetar inom vård och omsorg, vars snittlön är 21 200 kr.
Tre ledande vänsterpartister från Stockholm, Göteborg och Malmö menar istället att kommunernas uppgift snarare handlar om att ta sitt arbetsgivaransvar och möjliggöra för sina anställda att arbeta önskad tjänstgöringsgrad till en högre lön som går att leva på – med eller utan partner. Detta är en fråga om jämställdhet och rättvisa.
– Istället för sänkta ingångslöner, behövs rejäla låglönesatsningar i kommunerna. Alla ska kunna leva på sin lön men många i vård- och omsorgsyrken saknar idag rätten till egen försörjning på grund av låga löner och påtvingad deltid, säger Ann-Margrethe Liv (V) oppositionsledare i Stockholm.
– Vi vill bygga världens bästa välfärd utan vinstintressen. Då måste vi också se till att vara en attraktiv arbetsgivare där vi kan locka till oss välutbildad och kompetent personal. Inför kommande högkonjunktur och generationsväxling kommer det att vara brist på arbetskraft. Då måste Göteborg erbjuda trygga anställningar, där heltid och tillsvidareanställning är den givna anställningsformen. Låglönekonkurrens kan aldrig ge den kvalitet som vi vill ha i vår verksamhet, säger Mats Pilhem (V), kommunalråd i Göteborg med ansvar för personal och arbetsmarknad.
– Kommunerna har en viktig uppgift framför sig. Den handlar om att erbjuda heltider, att erbjuda barnomsorg som möjliggör för kvinnor att arbeta heltid och det handlar om att höja lönerna inom hela sektorn. Det är inte de kommunalanställda kvinnornas roll att bära ansvaret för en misslyckad borgerlig arbetsmarknadspolitik, säger Martina Nilsson (V), kommunalråd i Malmö med ansvar för jämställdhet.
För mer information kontakta:
Ann-Margrethe Liv 08-508 29 103
Mats Pilhem 0703-29 42 80
Martina Nilsson 0708-16 17 09
Sara Svensson presskontakt: 0709-13 44 10
Vänsterpartiet Malmö
fredag 1 april 2011
En ny mötesplats
Invigning av Stapelbädden 31 mars 2011
Vilken underbar möjlighet för mig att få vara här ikväll och inviga Stapelbädden – en dröm om en plats med obegränsade möjligheter och engagemang.
En lokal, ett eget rum, en fabrik, ett konsertutrymme, en utställningsplats och inte minst ett Cykelkök. En arena som gör ALLT möjligt för de Malmöbor som vill låta sin kreativitet flöda, förverkliga idéer, projekt och experiment på egna villkor.
Det grundläggande för varje samhälle och stad som vill må bra är att det finns utrymme för oss invånare – för alla människor som faktiskt bor i staden. Som människa behöver jag någonstans att bo, jag behöver något meningsfullt att gå till, mina barn behöver skola och förskola, jag behöver känna trygghet, gemenskap och omtanke från min omgivning och mina medmänniskor.
MEN lika viktigt som trygghet och välfärd är för varje människa – lika viktigt är att ge varje människa utrymme till delaktighet och kreativitet. Jag är övertygad om att hos de allra flesta av oss så finns både ett behov, en vilja och en kraft att få vara med. Få vara med och skapa, få vara kreativa, få förverkliga idéer och projekt, få utvecklas ensamma och tillsammans.
I ett samhälle där allt fler av utrymmena handlar om att konsumera eller att kommersialiseras som människa. Där det handlar om sälj och köp och vad kan jag tjäna på det här eller det där, i ett sådant samhälle är det ännu viktigare att utöka det offentliga rummet och platser där andra ideal och värden står i centrum. Där andra möjligheter och tankar tillåts växa. Där vi som människor kan få mötas och gå utanför ramarna, pröva på och försöka. Det är då förändringar möjliggöras både i det lilla men också i det stora.
Här på Stapelbädden växer en sådan mötesplats fram för människor som vill använda – eller upptäcka – sin kreativitet, sina förmågor och göra egna projekt. Först kanske ensam för att sedan hitta någon annan som kan något och tänkt något man inte kan eller tänkt själv och sedan kanske ytterligare en till för att till slut tillsammans förverkliga något större och kanske till och med skapa något helt nytt man inte tänkt på från början.
Ni på Stapelbädden erbjuder en möjlighet till demokratisering av kulturen och skapandet som är inte bara är fantastisk utan också utifrån mitt sett att se det; nödvändig för vårt samhälle om vi vill att den skall kunna bli en plats för många, många fler att få vara delaktiga i. Kulturen kan ha och skall ha den rollen – att involvera, demokratisera, mänskliggöra, utmana och inte minst skapa motstånd.
Stapelbädden öppnar upp en värld av möjligheter för många Malmöbor – både unga och äldre – utan kostnader för de som vill vara med. Och det är avgörande och viktigt i en sådan stad som Malmö där vi vet att exempelvis barnfattigdomen är utbredd och att många inte har vare sig ekonomiska eller andra resurser att förverkliga idéer och drömmar.
På Stapelbädden kommer man kunna hitta kontakter, få inspiration, använda utrustning man själv inte har tillgång till och dessutom kunna få handledning och coachning. Vilken möjlighet och vilken utmaning.
Som ordförande i kulturnämnden och på Malmö kulturstöds vägnar vill jag säga att vi är oerhört glada för det oerhörda arbete som ni lagt ner för att skapa denna mötesplats – både under de fyra år som gått och verksamhet bedrivits med stöd av kommunen och inte minst ABF men också under den intensiva fas det har inneburit att skapa er nya förening, den här platsen och bygga vidare Stapelbädden till en verklig mötesplats där gnistor kommer att tända eldar hos många, många Malmöbor.
Daniel Sestrajcic (V)
Vilken underbar möjlighet för mig att få vara här ikväll och inviga Stapelbädden – en dröm om en plats med obegränsade möjligheter och engagemang.
En lokal, ett eget rum, en fabrik, ett konsertutrymme, en utställningsplats och inte minst ett Cykelkök. En arena som gör ALLT möjligt för de Malmöbor som vill låta sin kreativitet flöda, förverkliga idéer, projekt och experiment på egna villkor.
Det grundläggande för varje samhälle och stad som vill må bra är att det finns utrymme för oss invånare – för alla människor som faktiskt bor i staden. Som människa behöver jag någonstans att bo, jag behöver något meningsfullt att gå till, mina barn behöver skola och förskola, jag behöver känna trygghet, gemenskap och omtanke från min omgivning och mina medmänniskor.
MEN lika viktigt som trygghet och välfärd är för varje människa – lika viktigt är att ge varje människa utrymme till delaktighet och kreativitet. Jag är övertygad om att hos de allra flesta av oss så finns både ett behov, en vilja och en kraft att få vara med. Få vara med och skapa, få vara kreativa, få förverkliga idéer och projekt, få utvecklas ensamma och tillsammans.
I ett samhälle där allt fler av utrymmena handlar om att konsumera eller att kommersialiseras som människa. Där det handlar om sälj och köp och vad kan jag tjäna på det här eller det där, i ett sådant samhälle är det ännu viktigare att utöka det offentliga rummet och platser där andra ideal och värden står i centrum. Där andra möjligheter och tankar tillåts växa. Där vi som människor kan få mötas och gå utanför ramarna, pröva på och försöka. Det är då förändringar möjliggöras både i det lilla men också i det stora.
Här på Stapelbädden växer en sådan mötesplats fram för människor som vill använda – eller upptäcka – sin kreativitet, sina förmågor och göra egna projekt. Först kanske ensam för att sedan hitta någon annan som kan något och tänkt något man inte kan eller tänkt själv och sedan kanske ytterligare en till för att till slut tillsammans förverkliga något större och kanske till och med skapa något helt nytt man inte tänkt på från början.
Ni på Stapelbädden erbjuder en möjlighet till demokratisering av kulturen och skapandet som är inte bara är fantastisk utan också utifrån mitt sett att se det; nödvändig för vårt samhälle om vi vill att den skall kunna bli en plats för många, många fler att få vara delaktiga i. Kulturen kan ha och skall ha den rollen – att involvera, demokratisera, mänskliggöra, utmana och inte minst skapa motstånd.
Stapelbädden öppnar upp en värld av möjligheter för många Malmöbor – både unga och äldre – utan kostnader för de som vill vara med. Och det är avgörande och viktigt i en sådan stad som Malmö där vi vet att exempelvis barnfattigdomen är utbredd och att många inte har vare sig ekonomiska eller andra resurser att förverkliga idéer och drömmar.
På Stapelbädden kommer man kunna hitta kontakter, få inspiration, använda utrustning man själv inte har tillgång till och dessutom kunna få handledning och coachning. Vilken möjlighet och vilken utmaning.
Som ordförande i kulturnämnden och på Malmö kulturstöds vägnar vill jag säga att vi är oerhört glada för det oerhörda arbete som ni lagt ner för att skapa denna mötesplats – både under de fyra år som gått och verksamhet bedrivits med stöd av kommunen och inte minst ABF men också under den intensiva fas det har inneburit att skapa er nya förening, den här platsen och bygga vidare Stapelbädden till en verklig mötesplats där gnistor kommer att tända eldar hos många, många Malmöbor.
Daniel Sestrajcic (V)
tisdag 29 mars 2011
En ny skolpolitik är möjlig
Debatten om skolan tar ofta utgångspunkt i egna erfarenheter. Alla har vi haft erfarenheter av skolan. Dessa tolkas och värderas olika. Jag är utbildad förskollärare, specialpedagog och har en licentiatexamen i pedagogik. Nu är jag tjänstledig från mitt lärarjobb för det politiska uppdraget som gruppledare för Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp i Malmö. Min utgångspunkt för skoldebatt är baserad på professionella erfarenheter, kunskap om forskningsläget samt politisk vilja till förändring av skolan. Det finns ett politiskt ansvar för skolan likaväl som det finns ett professionellt ansvar. Det är viktigt att skilja på politisk styrning och professionellt yrkesutövande.
(Denna artikel har publicerats i Skola och samhälle, Lärarnas tidning och i Efter Arbetet i lite olika redigerad form.)
Skolpolitik på lokalnivå är svårt idag när regeringen detaljstyr skolan. Det intressanta är att den styrningen inte visar på en förståelse av behovet av mer likvärdighet, utan tvärtom. I Malmö, där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet styr kommunen, betonas en skolutveckling på vetenskaplig grund i den politiska överenskommelse som gjorts mellan de tre partierna. Det kan låta som en självklarhet att skolan ska utvecklas på vetenskaplig grund, men det är ingen okontroversiell synpunkt i den politiska debatten. De borgerliga partierna i Malmö avfärdar den forskning som motsäger deras politiska visioner för skolan som politisk forskning. Denna typ av politiska uttalande försvårar arbetet för lärarna i skolan. När forskningen ifrågasätts i den offentliga debatten skapar det osäkerhet. Det är en sak att inte all forskning är entydig, men det är oroande när forskning avfärdas med politiskt tyckande utan underbyggda motargument.
Symbolfråga
Skoldebatten har de senaste åren präglats av ett antal symbolfrågor. En av dessa är betygen. Alla som vill problematisera betygsfrågan beskylls för att vilja ha en flumskola utan krav. I forskning om framgångsfaktorer i skolan, t.ex. John Hatties meta-studie (2009) som omfattar över 200 miljoner elever, framkommer att läxor, betyg och nivågruppering inte är speciellt effektiva åtgärder för att förbättra resultaten, ändå dominerar dessa förslag i debatten. Summativa bedömningar, betyg, som talar om vad man presterat ger inte positiva effekter på resultaten, den formativa bedömningen däremot är en framgångsfaktor. Lärare som kan förklara för eleverna vad de ska arbeta vidare med ger goda resultat för lärandet. De som har en politisk vilja att införa mer betyg har svårt att ta in forskningsresultat som problematiserar betygsfrågan.
Vad påverkar resultaten?
Studerar vi Skolverkets kunskapsöversikt Vad påverkar resultaten i svensk grundskola (2009) så finns där tre faktorer som betonas som betydelsefulla för skolresultaten. Det är den sociala segregeringen, nivågrupperingen och individualiseringen som är de stora problemen. Segregeringen genom det så kallade fria skolvalet är en faktor som påverkar resultaten negativt i grundskolan. Vi vet att de föräldrar som i första hand väljer privata skolor är mer resursstarka än de som går i de kommunala skolorna. Vi vet att många privata skolor väljer bort elever som kräver extra resurser, genom att övertala föräldrarna att flytta barnen till de kommunala skolorna med argument att det är där extra resurserna finns. Exemplen på detta är många, inte minst här i Malmö. Vi vet också genom undersökningar av bland annat Sveriges Radio att privata skolor väljer bort elever med funktionshinder. Listan kan göras lång på den kunskap vi har om hur skillnaderna i elevsammansättningen ser ut. Det finns en spännvidd i skolornas elevsammansättning från de elever som klarar målen utan någon undervisning alls, till de som inte klarar målen trots extremt många extraresurser. De kommunala skolornas andel elever i behov av extra stöd ökar när de resursstarka eleverna flyttar.
Det politiska uppdraget
Skolverkets forskningsöversikt Vad påverkar resultaten i svensk grundskola (2009) är en bra grund för politiska prioriteringar inom skolpolitiken. Det är en politisk uppgift att utjämna skillnader i villkor för barnen. I Malmö finns en strävan att fördela resurserna till skolorna utifrån socioekonomiska faktorer. Denna fördelning sker inte på individbasis, utan till skolor. En skola i en stadsdel med en stor andel elever som lever i socioekonomiskt resurssvaga familjer har ett svårare uppdrag och får mer resurser. En fördelning av resurser utifrån strukturella faktorer kritiseras av de borgerliga politikerna som vill fördela utifrån individ. Kommuner som vill utjämna skillnader i förutsättningar motarbetas av lagstiftningen. Lagen om hur resurser ska fördelas till privata skolor, Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), försvårar en resursfördelning utifrån de faktorer som forskningen lyfter fram som betydelsefulla för skolornas resultat. Lagen säger att ersättningen som betalas ut från kommunen till de privata skolorna ska följa ett genomsnitt i kommunen, utan hänsyn till de strukturella faktorerna som påverkar skolresultaten. Det motverkar möjligheten att förbättra resultaten på de skolor som har de svåraste uppdragen. Det ideologiska vurmandet för privata alternativ tar överhanden framför intresset att uppnå bättre skolresultat.
Solidaritet eller segregation?
Analysen av den senaste PISA-undersökningen visar att genomsnittsresultatet i Sverige dras ned av att de elever som presterar lägst resultat har försämrat sina resultat. Det är ett av de stora problemen i svensk grundskola. Även Skolverket påpekar i ett antal rapporter att den svenska skolan har blivit mindre likvärdig, och det fria skolvalet är en bidragande orsak till detta. En likvärdig skola kräver en resursfördelning som ser till barnens hela livssituation för att motverka att skillnaderna i skolresultat ökar. Här kommer den politiska dimensionen in i skoldebatten. Politiken ska staka ut vägen och ge lärarna möjligheter att utföra sitt uppdrag. Det politiska valet står mellan en mer segregerad skola med allt lägre resultat och en mer jämlik skola som byggs utifrån forskning kring framgångsfaktorer. Min vision är en skola där såväl politiska beslut som didaktiska val i skolan utgår från forskning för att uppnå en skola som inte förstärker utan utjämnar skillnader.
Anders Skans (V)
(Denna artikel har publicerats i Skola och samhälle, Lärarnas tidning och i Efter Arbetet i lite olika redigerad form.)
Skolpolitik på lokalnivå är svårt idag när regeringen detaljstyr skolan. Det intressanta är att den styrningen inte visar på en förståelse av behovet av mer likvärdighet, utan tvärtom. I Malmö, där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet styr kommunen, betonas en skolutveckling på vetenskaplig grund i den politiska överenskommelse som gjorts mellan de tre partierna. Det kan låta som en självklarhet att skolan ska utvecklas på vetenskaplig grund, men det är ingen okontroversiell synpunkt i den politiska debatten. De borgerliga partierna i Malmö avfärdar den forskning som motsäger deras politiska visioner för skolan som politisk forskning. Denna typ av politiska uttalande försvårar arbetet för lärarna i skolan. När forskningen ifrågasätts i den offentliga debatten skapar det osäkerhet. Det är en sak att inte all forskning är entydig, men det är oroande när forskning avfärdas med politiskt tyckande utan underbyggda motargument.
Symbolfråga
Skoldebatten har de senaste åren präglats av ett antal symbolfrågor. En av dessa är betygen. Alla som vill problematisera betygsfrågan beskylls för att vilja ha en flumskola utan krav. I forskning om framgångsfaktorer i skolan, t.ex. John Hatties meta-studie (2009) som omfattar över 200 miljoner elever, framkommer att läxor, betyg och nivågruppering inte är speciellt effektiva åtgärder för att förbättra resultaten, ändå dominerar dessa förslag i debatten. Summativa bedömningar, betyg, som talar om vad man presterat ger inte positiva effekter på resultaten, den formativa bedömningen däremot är en framgångsfaktor. Lärare som kan förklara för eleverna vad de ska arbeta vidare med ger goda resultat för lärandet. De som har en politisk vilja att införa mer betyg har svårt att ta in forskningsresultat som problematiserar betygsfrågan.
Vad påverkar resultaten?
Studerar vi Skolverkets kunskapsöversikt Vad påverkar resultaten i svensk grundskola (2009) så finns där tre faktorer som betonas som betydelsefulla för skolresultaten. Det är den sociala segregeringen, nivågrupperingen och individualiseringen som är de stora problemen. Segregeringen genom det så kallade fria skolvalet är en faktor som påverkar resultaten negativt i grundskolan. Vi vet att de föräldrar som i första hand väljer privata skolor är mer resursstarka än de som går i de kommunala skolorna. Vi vet att många privata skolor väljer bort elever som kräver extra resurser, genom att övertala föräldrarna att flytta barnen till de kommunala skolorna med argument att det är där extra resurserna finns. Exemplen på detta är många, inte minst här i Malmö. Vi vet också genom undersökningar av bland annat Sveriges Radio att privata skolor väljer bort elever med funktionshinder. Listan kan göras lång på den kunskap vi har om hur skillnaderna i elevsammansättningen ser ut. Det finns en spännvidd i skolornas elevsammansättning från de elever som klarar målen utan någon undervisning alls, till de som inte klarar målen trots extremt många extraresurser. De kommunala skolornas andel elever i behov av extra stöd ökar när de resursstarka eleverna flyttar.
Det politiska uppdraget
Skolverkets forskningsöversikt Vad påverkar resultaten i svensk grundskola (2009) är en bra grund för politiska prioriteringar inom skolpolitiken. Det är en politisk uppgift att utjämna skillnader i villkor för barnen. I Malmö finns en strävan att fördela resurserna till skolorna utifrån socioekonomiska faktorer. Denna fördelning sker inte på individbasis, utan till skolor. En skola i en stadsdel med en stor andel elever som lever i socioekonomiskt resurssvaga familjer har ett svårare uppdrag och får mer resurser. En fördelning av resurser utifrån strukturella faktorer kritiseras av de borgerliga politikerna som vill fördela utifrån individ. Kommuner som vill utjämna skillnader i förutsättningar motarbetas av lagstiftningen. Lagen om hur resurser ska fördelas till privata skolor, Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), försvårar en resursfördelning utifrån de faktorer som forskningen lyfter fram som betydelsefulla för skolornas resultat. Lagen säger att ersättningen som betalas ut från kommunen till de privata skolorna ska följa ett genomsnitt i kommunen, utan hänsyn till de strukturella faktorerna som påverkar skolresultaten. Det motverkar möjligheten att förbättra resultaten på de skolor som har de svåraste uppdragen. Det ideologiska vurmandet för privata alternativ tar överhanden framför intresset att uppnå bättre skolresultat.
Solidaritet eller segregation?
Analysen av den senaste PISA-undersökningen visar att genomsnittsresultatet i Sverige dras ned av att de elever som presterar lägst resultat har försämrat sina resultat. Det är ett av de stora problemen i svensk grundskola. Även Skolverket påpekar i ett antal rapporter att den svenska skolan har blivit mindre likvärdig, och det fria skolvalet är en bidragande orsak till detta. En likvärdig skola kräver en resursfördelning som ser till barnens hela livssituation för att motverka att skillnaderna i skolresultat ökar. Här kommer den politiska dimensionen in i skoldebatten. Politiken ska staka ut vägen och ge lärarna möjligheter att utföra sitt uppdrag. Det politiska valet står mellan en mer segregerad skola med allt lägre resultat och en mer jämlik skola som byggs utifrån forskning kring framgångsfaktorer. Min vision är en skola där såväl politiska beslut som didaktiska val i skolan utgår från forskning för att uppnå en skola som inte förstärker utan utjämnar skillnader.
Anders Skans (V)
måndag 28 mars 2011
Äntligen rätt till förskola på natten
Malmö kommunfullmäktige har äntligen tagit beslut om att erbjuda förskola på obekväm arbetstid, inklusive natt. Det är inte en dag för sent och något som kommer att underlätta enormt för många människor i Malmö. Rätten till en utbyggd, pedagogiskt kvalitativ och bra förskola är en rättighet för barnen och en viktig jämställdhetsfråga i samhället.
I en rapport som Kommunal nyligen släppte uppgav en tredjedel av de tillfrågade kvinnorna att de inte kan arbeta heltid enbart på grund av öppettiderna inom barnomsorgen. Rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid handlar om möjligheten till ekonomisk självständighet för kvinnor. Detta är enkelt att se, eftersom så många som 45 procent av LO:s kvinnor arbetar på obekväma arbetstider. Förskola på obekväm arbetstid handlar om att trygga kvinnors rätt till egen försörjning. År 2010 levde 25 procent av gruppen ensamstående kvinnor med barn under den relativa fattigdomsgränsen. Ökad tillgänglighet till barnomsorg på obekväm arbetstid är en åtgärd för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden, men inte den enda. Många anställningar inom de kvinnligt dominerade sektorerna är tillfälliga och anknytningen till arbetsmarknaden är svag. Vardagen för många kvinnor är plötsliga schemaändringar och arbetserbjudanden som man inte kan tacka nej till. Det räcker inte med att skapa bättre förutsättningar till barnomsorg. Ytterligare insatser måste ske, bland annat i form av rätt till fasta jobb på heltid, vilket är något som den politiska majoriteten i Malmö arbetar för dagligen. Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid är ibland också en förutsättning för att många kvinnor skall kunna ta sig ur destruktiva förhållanden.
Det är alltid samhällets ansvar att möta människors behov av välfärd. Detta är ett steg i riktning mot att minska de ökande klass- och könsklyftorna.
Hanna Gedin (V) publicerad i Sydsvenskan
I en rapport som Kommunal nyligen släppte uppgav en tredjedel av de tillfrågade kvinnorna att de inte kan arbeta heltid enbart på grund av öppettiderna inom barnomsorgen. Rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid handlar om möjligheten till ekonomisk självständighet för kvinnor. Detta är enkelt att se, eftersom så många som 45 procent av LO:s kvinnor arbetar på obekväma arbetstider. Förskola på obekväm arbetstid handlar om att trygga kvinnors rätt till egen försörjning. År 2010 levde 25 procent av gruppen ensamstående kvinnor med barn under den relativa fattigdomsgränsen. Ökad tillgänglighet till barnomsorg på obekväm arbetstid är en åtgärd för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden, men inte den enda. Många anställningar inom de kvinnligt dominerade sektorerna är tillfälliga och anknytningen till arbetsmarknaden är svag. Vardagen för många kvinnor är plötsliga schemaändringar och arbetserbjudanden som man inte kan tacka nej till. Det räcker inte med att skapa bättre förutsättningar till barnomsorg. Ytterligare insatser måste ske, bland annat i form av rätt till fasta jobb på heltid, vilket är något som den politiska majoriteten i Malmö arbetar för dagligen. Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid är ibland också en förutsättning för att många kvinnor skall kunna ta sig ur destruktiva förhållanden.
Det är alltid samhällets ansvar att möta människors behov av välfärd. Detta är ett steg i riktning mot att minska de ökande klass- och könsklyftorna.
Hanna Gedin (V) publicerad i Sydsvenskan
torsdag 24 mars 2011
Solidaritet med de fattigaste barnen
Välfärden i Malmö är orättvist fördelad. De allt mer utbredda klassklyftorna innebär att var tredje barn i Malmö lever i relativ fattigdom Detta beror till största delen på att statens trygghetssystem har urholkats. Alla lägsta nivåer i a-kassa, föräldraförsäkring med flera trygghetssystem har varit oförändrade under många år. Samtidigt som allt fler lever på inkomster av dessa lägsta nivåerna. Att höja lägsta nivåerna är viktigt för de fattiga barnens situation.
När våra trygghetssystem, a-kassa, föräldraförsäkring, socialbidrag urholas hamnar allt fler människor i mycket ekonomiskt knappa situationer. Grundnivån i föräldraförsäkringen är 180 kronor per dag, vilken ensamstående förälder med barn kan leva på det? I debatten talas om tak och ersättningsnivåer men allt fler lever på de lägsta nivåerna, en solidarisk fördelningspolitik bygger på att i första hand satsa på dem med lägst inkomster.
I Malmö har den rödgröna majoriteten stoppat olika smygavgifter i skolan under protester från den borgerliga oppositionen. Vi har beslutat att utplåna de ofrivilliga deltidsanställningarna och verka för jämställda löner i Malmö stad. Allt hjälper de fattigaste barnen i Malmö men det behövs mer, trygghetssystemen måste stärkas för de svagaste grupperna.
Anders Skans (V)
När våra trygghetssystem, a-kassa, föräldraförsäkring, socialbidrag urholas hamnar allt fler människor i mycket ekonomiskt knappa situationer. Grundnivån i föräldraförsäkringen är 180 kronor per dag, vilken ensamstående förälder med barn kan leva på det? I debatten talas om tak och ersättningsnivåer men allt fler lever på de lägsta nivåerna, en solidarisk fördelningspolitik bygger på att i första hand satsa på dem med lägst inkomster.
I Malmö har den rödgröna majoriteten stoppat olika smygavgifter i skolan under protester från den borgerliga oppositionen. Vi har beslutat att utplåna de ofrivilliga deltidsanställningarna och verka för jämställda löner i Malmö stad. Allt hjälper de fattigaste barnen i Malmö men det behövs mer, trygghetssystemen måste stärkas för de svagaste grupperna.
Anders Skans (V)
torsdag 17 mars 2011
Kärnkraften är inte lösningen
Det är nu 32 år sedan Harrisburg-olyckan och 25 år sedan Tjernobyl-olyckan, dessutom är det 31 år sedan folkomröstningen i Sverige om kärnkraften. Det är många som inte minns dessa men ny påminns vi igen när det sker en ny katastrof i Japan.
Kärnkraften har inte blivit säkrare, det är fortfarande en skrämmande farlig verksamhet. Katastrofen i de japanska kärnkraftverken orsakades egentligen inte av vare sig jordbävning eller tsunami. Orsaken var strömavbrott som orsakades av naturkatastrofen. Strömavbrott kan ske var som helst, även i Sverige. Byggs kärnkraftverk som energikälla så måste man kalkylera med olyckorna.
I debatten inför den svenska kärnkraftsomröstningen framfördes de alternativa energikällorna som Nej-sidans alternativ. Den bedrägliga linje 2 som först skulle bygga ut och sedan avveckla med förnuft, stödd av folkpartiet och socialdemokraterna, menade att kärnkraften behövdes först innan de alternativa byggdes ut. Vad vi nu vet är att under de 30 år som gått har mer resurser satsats på utveckling och reparationer av kärnkraften än på alternativen. Hade vi lagt resurser på förnyelsebara energikällor och på energieffektivisering i samma utsträckning som pengar lagts på kärnkraft skulle vi kunna haft ett kärnkraftsfritt samhälle idag. Att skrota kärnkraften innebär inte att satsa på fossila bränslen, de ska också avvecklas om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle.
Ett litet exempel på energieffektivisering är att all el som förbrukas genom stand-by funktioner i Europa motsvarar 2-3 kärnkraftverk. Den bästa kilowatt-timme är den som inte förbrukas. Vi behöver en ny energipolitisk debatt där betoningen ligger på framtida teknik och hållbara energisnåla system, inte gårdagens livsfarliga kärnteknik.
Anders Skans (V)
Kärnkraften har inte blivit säkrare, det är fortfarande en skrämmande farlig verksamhet. Katastrofen i de japanska kärnkraftverken orsakades egentligen inte av vare sig jordbävning eller tsunami. Orsaken var strömavbrott som orsakades av naturkatastrofen. Strömavbrott kan ske var som helst, även i Sverige. Byggs kärnkraftverk som energikälla så måste man kalkylera med olyckorna.
I debatten inför den svenska kärnkraftsomröstningen framfördes de alternativa energikällorna som Nej-sidans alternativ. Den bedrägliga linje 2 som först skulle bygga ut och sedan avveckla med förnuft, stödd av folkpartiet och socialdemokraterna, menade att kärnkraften behövdes först innan de alternativa byggdes ut. Vad vi nu vet är att under de 30 år som gått har mer resurser satsats på utveckling och reparationer av kärnkraften än på alternativen. Hade vi lagt resurser på förnyelsebara energikällor och på energieffektivisering i samma utsträckning som pengar lagts på kärnkraft skulle vi kunna haft ett kärnkraftsfritt samhälle idag. Att skrota kärnkraften innebär inte att satsa på fossila bränslen, de ska också avvecklas om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle.
Ett litet exempel på energieffektivisering är att all el som förbrukas genom stand-by funktioner i Europa motsvarar 2-3 kärnkraftverk. Den bästa kilowatt-timme är den som inte förbrukas. Vi behöver en ny energipolitisk debatt där betoningen ligger på framtida teknik och hållbara energisnåla system, inte gårdagens livsfarliga kärnteknik.
Anders Skans (V)
onsdag 16 mars 2011
Mer barnkultur!
Idag invigs ett av Malmös verkliga flaggskepp, barn- och ungdomsfilmfestivalen, BUFF som i över två decennier gett oss en fantastisk filmfestival. Festivalen ger bland mycket annat alla Malmös barn och unga via skolan en unik möjlighet att under ett par dagar se makalöst bra film tillsammans här i Malmö.
Vi som tror och ser den enorma kraft kulturen kan ha för att förändra samhällen och skapa mänskligare platser kan inte annat än buga oss inför det faktum att 13 000 platser under fyra dagar fylls med i huvudsak barn- och unga för att få uppleva, känna, höra och se högkvalitativ film.
Tillgång till kultur är och måste vara en mänsklig rättighet, därför är det avgörande att jämna ut de skillnader som finns i såväl användandet som deltagandet i den kultur som finns i Malmö. Kulturen skall helt enkelt vara tillgänglig för alla. Exempelvis film kan möjliggöra möten och diskussioner mellan människor oavsett klass och etnisk bakgrund. Det är också i detta perspektiv vi måste se BUFF och dess framgångsrika arbete med att sprida barn- och ungdomsfilm.
Idag finns det många människor som inte kan ta del av Malmös breda kulturutbud. Speciellt hårt drabbade är barnen. Rädda Barnen slår i sina rapporter fast att klyftorna ökar mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljerna i Sverige. I Malmö är klyftan störst. Dessa problem har inte uppkommit av en slump, utan är en konsekvens av en ekonomisk och social politik som leder till att föräldrars arbetslöshet i stor utsträckning även drabbar barnen. Barnfattigdomen i Malmö omfattar drygt 30 % av alla barn och skillnaderna är enorma över vår stad. År 2008 omfattade barnfattigdomen 61,5 % av barnen i Rosengård och 10,6 % av barnen i Limhamn/Bunkeflo. Inte bara, men också ekonomin hindrar många barn och vuxna att delta i fritidsaktiviteter som idrott och kultur.
En kommunalt finansierad kulturverksamhet som riktar sig till alla oavsett plånbok är avgörande för att ge alla barn- och unga de upplevelser och möjligheter de har rätt till. Genom mycket låga eller inga avgifter alls skall alla kunna uppleva musik, konst, film och teater eller ta del av vårt kulturarv på museerna. Kampen för att tillgängligöra kulturen handlar om allt från minska trösklarna in i våra kulturinstitutioner genom sänkta avgifter, utvecklat arbete med visningar till ett breddat deltagande i kulturskolans verksamheter och att stödja det fria kulturlivet över hela staden.
Detta är bara ett par av de många anledningar till att vi känner en sådan stolthet över verksamheter som BUFF. Den arena som där erbjuds sätter inte bara barn- och unga i centrum utan ger också alla möjlighet att ta del av filmen på lika villkor.
Ett led i att understryka betydelsen av kultur till barn och unga, men också visa vår uppskattning för BUFF, är att kulturnämnden beslutat föreslå kommunfullmäktige att fördubbla prissumman för Malmö Stads barnfilmspris från 50 000 till 100 000 SEK. Det är ett första liten symbolisk handling i att skapa ännu bättre förutsättningar för alla barns rätt till en bred repertoar av kultur oavsett social, kulturell och etnisk bakgrund.
Daniel Sestrajcic,V, ordförande i kulturnämnden Malmö
Hanna Thomé, V, kommunalråd med ansvar för kultur och antidiskriminering, Malmö
(Publicerad i Skånskan)
Vi som tror och ser den enorma kraft kulturen kan ha för att förändra samhällen och skapa mänskligare platser kan inte annat än buga oss inför det faktum att 13 000 platser under fyra dagar fylls med i huvudsak barn- och unga för att få uppleva, känna, höra och se högkvalitativ film.
Tillgång till kultur är och måste vara en mänsklig rättighet, därför är det avgörande att jämna ut de skillnader som finns i såväl användandet som deltagandet i den kultur som finns i Malmö. Kulturen skall helt enkelt vara tillgänglig för alla. Exempelvis film kan möjliggöra möten och diskussioner mellan människor oavsett klass och etnisk bakgrund. Det är också i detta perspektiv vi måste se BUFF och dess framgångsrika arbete med att sprida barn- och ungdomsfilm.
Idag finns det många människor som inte kan ta del av Malmös breda kulturutbud. Speciellt hårt drabbade är barnen. Rädda Barnen slår i sina rapporter fast att klyftorna ökar mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljerna i Sverige. I Malmö är klyftan störst. Dessa problem har inte uppkommit av en slump, utan är en konsekvens av en ekonomisk och social politik som leder till att föräldrars arbetslöshet i stor utsträckning även drabbar barnen. Barnfattigdomen i Malmö omfattar drygt 30 % av alla barn och skillnaderna är enorma över vår stad. År 2008 omfattade barnfattigdomen 61,5 % av barnen i Rosengård och 10,6 % av barnen i Limhamn/Bunkeflo. Inte bara, men också ekonomin hindrar många barn och vuxna att delta i fritidsaktiviteter som idrott och kultur.
En kommunalt finansierad kulturverksamhet som riktar sig till alla oavsett plånbok är avgörande för att ge alla barn- och unga de upplevelser och möjligheter de har rätt till. Genom mycket låga eller inga avgifter alls skall alla kunna uppleva musik, konst, film och teater eller ta del av vårt kulturarv på museerna. Kampen för att tillgängligöra kulturen handlar om allt från minska trösklarna in i våra kulturinstitutioner genom sänkta avgifter, utvecklat arbete med visningar till ett breddat deltagande i kulturskolans verksamheter och att stödja det fria kulturlivet över hela staden.
Detta är bara ett par av de många anledningar till att vi känner en sådan stolthet över verksamheter som BUFF. Den arena som där erbjuds sätter inte bara barn- och unga i centrum utan ger också alla möjlighet att ta del av filmen på lika villkor.
Ett led i att understryka betydelsen av kultur till barn och unga, men också visa vår uppskattning för BUFF, är att kulturnämnden beslutat föreslå kommunfullmäktige att fördubbla prissumman för Malmö Stads barnfilmspris från 50 000 till 100 000 SEK. Det är ett första liten symbolisk handling i att skapa ännu bättre förutsättningar för alla barns rätt till en bred repertoar av kultur oavsett social, kulturell och etnisk bakgrund.
Daniel Sestrajcic,V, ordförande i kulturnämnden Malmö
Hanna Thomé, V, kommunalråd med ansvar för kultur och antidiskriminering, Malmö
(Publicerad i Skånskan)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)