Bättre kollektivtrafik

Då var det ytterligare en privatisering där misslyckandet är totalt. Arriva har (enligt Sydsvenskan och Skånskan) beslutat att sluta köra lokalbussarna i Malmö. Kollektivtrafiken är en samhällsservice som finansieras till stora delar av skattemedel. Det är en verksamhet som politikskt används för att uppnå en mängd mål, inte minst inom miljöområdet. Privatiseringen av kollektivtrafiken hindrar en bra kvalitet.

En summa pengar ska räcka till att köra bussar, samt underhålla dessa, ha bra arbetsvillkor för de anställda, en hög trafiksäkerhet med mera och dessutom ska företaget ta ut en vinst. Det är den enklaste matematik i världen att förstå att om vinsten slopas och bussarna körs i offentlig regi räcker pengarna till en högre kvalitet på kollektivtrafiken.

Vänsterpartiet vill ha en bra och billig kollektivtrafik i hela Skåne där service och kvalitet är viktigare än att göda stora privata bolag med vinster från skattepengarna. Nu är det dags att skrota alla dessa nedmonteringar av offentlig verksamhet genom privatiseringar.

Anders Skans

Alla har inte rätt till en god arbetsmiljö

Parkeringsvakter är hjältar i vardagen. Vi lever i ett samhälle där bilen tar allt större plats. Det är helt absurt egentligen när man tänker på det. Vissa kan köra runt i sina bilar, bullra, skita ner luftmiljön och helt fräckt använda sig av vårt gemensamma utrymme utan att egentligen betala för det man ställer till med.

I tät stad som Malmö är denna fråga högst relevant. Vad vill vi använda vår gemensamma mark till? Bilfiler eller grönstråk och bostäder?


Och bilarna ska ju inte bara ha vägar att köra på utan även parkeringsplaster att ställa bilen på. Vänsterpartiet var nyligen med och röstade igenom högre parkeringsavgifter i innerstaden. Vi hade gärna sett att det skulle vara ännu högre men höjningen var ett steg i rätt riktning.


Vänsterpartiet arbetar för färre bilar i stan. Det är fullt möjligt genom att anlägga inpendlarparkeringar och bra och billig kollektivtrafik.


Parkeringsvakterna utför ett mycket viktigt arbete. De ser till att bilisterna inte härjar fritt och gör det lättare för oss alla att vistas och ta sig fram i stan. För detta är de värda en eloge inte spott och spä. Att tingsrätten säger att just denna yrkeskår ska ha en större mental beredskap och med den motivering inte utdömer skadestånd till en parkeringsvakt som utsatts för stryptag och hot är obegripligt (läs mer i sydsvenskan).

Parkeringsvakter har rätt till en bra arbetsmiljö som alla andra

Hanna Thomé

Regeringsrätten tar inte upp kameraövervakning

Skönt med segrar.

Vänsterpartiet är emot kameraövervakning, det är en intregritetskränkning och en ganska verkningslös metod för att förhindra brott.

Det som möjligvis händer är att brottsligheten flyttar och i sådana fall blir ju den logiska konsekvensen att övervaka hela samhället. Skrämmande framtid, storebrorsamhället närmar sig.

Länsrätten har tidigare slagit fast att Malmö stad inte får kameraövervaka stråket. Malmö har överklagat till regeringsrätt som nu har meddelat att de inte tar upp ärendet. Länsrättens dom står fast och vi malmöbor och andra som vistas i vår fina stad slipper även fortsättningsvis att övevakas när vi går på gågatan och övriga stråket. (läs mer i tex sydsvenskan)

Hanna

Inte för de afghanska kvinnornas skull.

Att bomba ett av världens fattigaste länder är ingen feministisk strategi. Nalin Pekgul och Carina Hägg (s) menar att vi ska ha stridande trupp i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Att använda kvinnorna som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar som menade att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att framställa de Afghanska kvinnorna som offer, några som behöver räddas av oss de västerländska (överlägsna?) och att militär stridande trupp skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.

Redan när Sverige beslutade att skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka var frekvent förekommande i media och visades upp som ett bevis för att det var berättigat att skicka trupp till Afghanistan. Det talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde väst handlade aldrig om burkan utan om förstörd infrastruktur, svält och misär som kom i krigets fotspår.

Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig och ockupation och mot kvinnoförtryck – en kamp som de fortfarande aktivt för. De protesterar mot de övergrepp som den amerikanska ockupationsstyrkan gör mot befolkningen i Afghanistan. Sverige är en del av denna ockupationsstyrka. Sverige är med i ISAF, ISAF leds sedan 2003 av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan.
Väst har historiskt, och än idag, ofta använt en retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen” och som ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är passiva offer utan att de också bedriver politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.

Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av krig och ockupation. Det här har också konstaterats av svenska UD, I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstateras att talibanernas fall inte påverkat kvinnornas situation i någon större omfattning. De skriver att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte har förbättrats av att talibanerna lämnat makten.
Att detta konstaterades i en strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar dock inte att kvinnorna även fortsättningsvis används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (man får väl förutsätta att hon läst UD:s strategiplan)

... de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /.../ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.

Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi har övergett svensk neutralitet och helt ställer upp på en amerikansk utrikespolitik, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör detta när FN är inblandade, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.

Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut desto mindre förtryckta anser vi i väst dem vara.

När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Det är inte någon av de afghanska kvinnorna som intervjuas som själva lyfter fram burkan – eller friheten från den - som ett centralt eller viktigt krav. Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar att slängandet av burkan riskerar att bli en tom gest. (Noteras kan att det är väldigt få inhemska afghanska kvinnor som efter ockupationen sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor som kommit från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).

Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika sätt, dels som ett sätt att visa på förtryck och på det ”lyckade” med invasionen, dels som ett sätt att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Framställningen och studierna av kvinnorna i tredje världen har ofta haft funktionen att definiera västerländska kvinnornas egna identiteter. När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria påpekas likheterna med oss, att de följer mallen för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central i utpekandet av det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta framställs de väldigt olika oss i Sverige. När de framställs som fria poängteras likheterna. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om kvinnorna i Afghanistan, utan om oss, om vår självbild och om vår havererade utrikespolitik.

Emellanåt blossar debatten om kvinnorna i Afghanistan upp i Sverige och det argumenteras för hur vi ska ”hjälpa dem”. Sverige framhåller ofta sig själv som jämställdhetsexperten, vi är de som ska lära ”de andra” hur det ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, de vi ska nå med kvinnliga soldater samt genom jämställdhetsrådgivare och bomber, för dem förstör vi infrastrukturen, för dem skjuter soldater civila, för dem bombar vi ett av världens fattigaste länder.

Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnornas skull.

Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper som styrs av Nato. Vi deltar i USA: s krig mot terrorismen, med kvinnofrigörelse som förtecken. Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte förändrats. Har vi köpt en förändrad utrikespolitik som göms bakom retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte, borde kraven på truppernas hemtagande från Afghanistan resas från betydligt fler än vad som är fallet idag.

Martina Nilsson (v)

Kommunlistan klar

Vi är otroligt glada och hedrade för att vänsterpartiet Malmös årsmöte valde oss till de översta platserna på kommunlistan inför valet 2010.

En hektisk valrörelse står för dörren och det behövs att vi alla samlar våra krafter och går ut och argumenterar för en ny politik. Vänsterpartiet är partiet som står för en radikal förändring av samhället. Vi är emot borgarnas neddragningar av vår gemensamma välfärd men vi är inte smittade av någon folkhemsnostalgi som bara säger att det var bättre för.

Nej vi vill se en radikal förändring. Ett samhälle där frihet finns för alla människor, inte bara för dem med en fet plånbok. Där alla har tillgång till arbete, bostad och en bra välfärd. Vi vill utplåna klass- och könsskillnaderna i samhället och utmana det normativa tänkande som begränsar människors liv idag. Vi vill omfördela makt och resurser.

Vi är taggade för att gå ut och diskutera och propagera. Vi vill höra vad du tycker? Vår målsättning är att vara tillgängliga i de kanaler som finns. Vi har en facebook sida som du mer en gärna får bli fan av och hålla diskussionen levande. Sök efter Hanna Thomé och Martina Nilsson.

Så kom igen nu alla feminister, socialister, hbt-aktivister och antirasister! Hör av er, agera, gör valrörelsen till ett rött segertåg!

Hanna och Martina

Det finns så mycket kvar att göra.

I dagens sydsvenskan är det en artikel om nätverket Män för jämställdhet och tidningen efterfrågar hur man engagerar sig för jämställdhet.

Jag engagerar mig genom Vänsterpartiet. Genom vänsterpartiet fick jag möjlighet att tillsammans med andra diskutera problemet, lära mig mer och försöka hitta lösningar för förändring. Frustrationen över orättvisorna, över könsmaktsordningen har förbytts till kamp för ett bättre samhälle. Det finns mycket att göra och det är långt kvar.

Vänsterpartiet är ett feministiskt parti, vi kämpar för kvinnors rättigheter. För lika lön. För individualiserad föräldraförsäkring. För rätt till heltids jobb. För lika fördelning av hemarbetet. För stöd till våldsutsatta kvinnor. För stöd till offentligsektor där kvinnor huvudsakligen jobbar med mera. I Vänsterpartiet är vi för en massa saker som leder till ett mer jämställt samhälle.

I Malmö jobbar vi också aktivt med de feministiska frågorna. Vi har sett till att personalen i skola och förskola får fortbildning i genuspedagogik, vi har tagit fram en handlingsplan för jämställda löner, vi jobbar med jämställdhetsdeklarationen som lyfter fram hur vi ska jobba med feminism inom alla kommunens verksamheter som äldreomsorg, socialtjänst, stadsbyggnad mm. Vi har tagit fram en plan mot diskriminering där jämställdhetsperspektivet ingår. Vi planerar seminarier och demonstration kring internationella kvinnodagen. Vi jobbar på och det är mycket arbete kvar, men är vi många som engagerar oss så kan vi förändra.

Martina Nilsson (v)

Frustration i soffan framför TV:n

Såg partiledardebatten igår.

Go Ohly! säger jag. Han var den enda som faktiskt svarade på några frågor.

Borgarnas tal om hur mycket skattesänkningar en undersköterska får känns obehagligt. Ett sätt att dölja det som egentligen hänt.

Varför säger ingen hur utfallet egentligen har blivit: Enligt riksdagens utredningstjänst har de 10 procent rikaste tjänat 5000 kr/mån medan de 30 procent fattigaste fått nöja sig med 100 kr/mån. En historisk ökning av klyftorna i samhället.

Än mer frustrerad blir jag av att höra Göran Hägglund. Vårdnadsbidrag för att föräldrarna själv vet vad som är bäst för deras barn. Att tro att allt kan lösas inom den heliga familjen. Att totalt räkna bort de förtryck vi faktisk lever under. Att kvinnors underordning och sämre ställning på arbetsmarknaden är något de sjävla valt i samförstånd med sin käre make.

Hanna Thomé