Exilförfattare och deras fristäder

LYSANDE. Fredagens (8/4) heldag om Författare och fristäder var faktiskt över all förväntan. Ett femtiotal deltagare samlades för att utbyta erfarenheter, diskutera problem och möjligheter och undersöka hur arbetet vidare med att etablera flera Fristäder i Sverige skulle kunna gå till.

I Sverige finns i dagsläget fem fristäder – Göteborg, Stockholm, Uppsala, Malmö och mycket snart också Växjö – flera är intresserade och på gång. Att vara en fristad innebär att man erbjuder en författare, som är förföljd i sitt hemland, en möjlighet att under två år få använda en lägenhet, ge personen ifråga ett stipendium samt möjlighet att delta i det lokala och regionala kulturlivet. Allt detta i syfte att stödja författaren samt ge den en möjlighet att ägna sig åt sitt skrivande. Grunden för programmet är viljan att ge ett politiskt stöd åt yttrandefriheten som på många platser inte bara är starkt beskuren utan också förenad med livsfara.

Här i Malmö tar vi just nu emot den iranska aktivisten, feministen och författaren Parvin Ardalan som tillbringat ett år i Malmö. Parvin är en symbol som med sin kamp gjort sig obekväm i Iran och som får möjlighet att ”vila” lite i Malmö och fortsätta sin kamp.

Över hela världen finns det idag 700 författare i fängelse eller under åtal – det handlar om modiga människor som vågat kritisera diktaturer, brister i systemet och olika typer av orättvisor som samhället präglats av. De har blivit obekväma för regimer och eliter som velat tysta dem. För många är dem symboler som vågat resa sig och inspirerat andra att resa sig. En del av dessa författare lyckas ICORN (international cities of refuge network) placera i olika fristadsprogram som ett 20-tal städer erbjuder.

På konferensen deltog bland annat Anisur Rahman, Zurab Rtveliashvili och Parvi Ardalan – alla fristadsförfattare i Sverige. Deltog gjorde också ICORNs programdirektör Elisabeth Dyvik, representanter från migrationsverket och kulturrådet samt Svenska PEN-klubbens ordförande Ola Larsmo utöver alla de som på olika håll i landet arbetar med att försöka etablera fler fristäder.

Diskussionerna rörde sig på ett mycket praktiskt plan om allt från migrationsverkets (icke fungerande!) regler till hands-on vad man ska tänka på när man ger sig in i arbetet med att etablera sig som en Fristad. Vi fick också en presentation av Malmö Museers Hot Spot-format som på ett mycket behändigt sätt kan agera utställningsarena överallt och vars nästa utställning kommer att binda samman revolterna i nordafrika med material av Parvin Ardalan och kvinnors kamp.

För mig var det givande att få följa diskussionerna och se engagemanget. Det kändes också som att det fanns en klar och tydlig politisk roll att spela i att få ner det hela från fina ord om hur mycket man vill värna de som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter till reella förändringar i exempelvis migrationspolitiken. Man kan lugnt säga att ord och verklighet inte just nu stämmer överens – ens i detta lilla avseende.
Malmös fristadsprogram kostar inte mycket pengar – kulturnämnden skjuter till 300 000 kronor utöver den arbetstid som läggs ner – men är kulturpolitik när den är som allra bäst och faktiskt betyder skillnad. När den vågar ta ställning. Jag hoppas att fler städer och regioner i Sverige tar steget och etablerar sig som en fristad i samarbete med ICORN. Behovet är stort och det ger tillbaka oerhört mycket, utöver den avgörande insatsen man gör för de enskilda författarna, till staden och det lokala kulturlivet.

Två tummar upp och tack till Fredrik Elg, kultursekreterare med ansvar för Fristadsarbetet i Malmö, som fixade dagen. Två tummar ner för Tobias Billström vars värdelösa politik bidrar till avståndet mellan vackra ord och verkligheten.

Daniel Sestrajcic (V)